Det känns som parallella universum #hockeysupporter #lnu #hockeysverige #radiosporten

Det känns som parallella universum #hockeysupporter #lnu #hockeysverige #radiosporten

Jag har inte bloggat på evigheter, men nu känns det som det är hög tid att väcka liv i bloggen igen.

Den senaste veckan, eller så, har det känts som om jag lever i parallella universum. Jobb och vardagslunk som traskar på som vanligt. Lite smårörigt med en ny organisation som nu försöker hitta formerna.

Och så. Ett helt annat liv kring ett intresse som just nu håller på att slå ut (nästan) alla andra. Helt oväntat, bisarrt och galet! Hittills har det spunnit iväg som bara den och det plingar allt som oftast till i mobilen… Lite svårt att fokusera på jobbet ibland…

Hockeykrönikör!

För två veckor sedan, ungefär, fick jag frågan från en i Lakers Lakejer (Växjö Lakers supporterförening) om jag ville skriva en krönika till gratistidningen Lokaltidningen Växjö, där de har ett fast utrymme. Precis så sa hen, ”en krönika”. Enda förutsättningen var att det skulle handla om hockey.

Tja, tänkte jag, det kan jag väl göra. och krönika, tänkte jag vidare, en sån ska ju vara personlig. Så så blev det. Jag skrev en personlig krönika som jag kallade ”Att bli hockeysupporter”.Skärmavbild 2016-01-27 kl. 07.58.48

Det var inte så svårt att skriva, men när jag väl skickat iväg det och insett att folk faktiskt skulle läsa det blev det jobbigt, i alla fall när jag insåg att folk jag känner kanske skulle läsa… Så jag körde en rant på twitter om att jag nog skulle krypa längs väggarna på Vida kommande hemmamatch.

Ja, det kändes ganska oväntat att plötsligt leka krönikör och prata hockey. Men det slutade ju liksom inte där…

Hockeykursen!

Under hösten gick jag kursen Ishockey, kultur och samhälle. Det kändes ju lite overkligt bara det. Att jag gick en hockeykurs, alltså. Men i alla fall, det var intressant och det var många ingångar i ämnet som man tog upp under kursens gång. (Kursen ges till hösten igen, läs mer om vad den innehåller här: http://lnu.se/utbildning/kurser/1IV533.)

Som sista moment skulle man göra en egen undersökning, och jag funderade en del på vad jag skulle skriva om. Jag hade några ämnen jag tänkte på, kriskommunikation var ett eftersom det är något jag jobbar en del med ibland (suck), och jag tycker det är något många klubbar är dåliga på (det finns ju en del exempel bara från i år man kunde tänka sig att dra upp. suck). Och även hockeyförbundet – tänk OS i Sotji och doping och presskonferenser officiella representanter från förbundet som uttalade sig på de mest oprofessionella sätt. (puh!)

Men till slut fastnade jag för att skriva om kvinnliga hockeysupportrar. Hur det är att vara kvinnlig supporter och sedan lyckades jag vrida till det så jag fick in sociala medier och vad de eventuellt betyder för supportrarna. Och så blev det.

Jag intervjuade fyra kvinnor från olika lag i SHL om hur de upplever det är att vara kvinnlig hockeysupporter. Sen fick vi studenter ett val. Vi kunde antingen skriva en ”vanlig” akademisk rapport, eller vi kunde välja att skriva ett tänkt blogginlägg (och ha vetenskapligheten i en text vid sidan om). Jag bestämde mig så småningom för att skriva ett blogginlägg – och försöka få det publicerat.

Hockeybloggen!

Vi hade haft en gästföreläsare – jo, vi hade så klart flera – men en som pratade om medier och som finns med bakom en av de större hockeysajterna, och han sa att vi fick höra av oss om vi ville. Och jag har förstått att de har fått in en hel del inlägg som de håller på att processa. Men tack vare att en av mina informanter visade sig vara en ytterst välconnectad kvinna, blev nog mitt mejl uppmärksammat lite snabbare än vad det hade blivit annars.

De gillade i alla fall mitt ämne och i måndags publicerades inlägget på gästbloggen hos Hockeysverige.se ”Vem är du här med? Om kvinnliga ishockeysupportrar”. Så här ser det ut:

Skärmavbild 2016-02-01 kl. 16.58.51

Hockeypodden!

Efter detta har det spunnit vidare ännu mer, och jag har idag varit med i Radiosportens podd Istid! Den spelades in i förmiddags och publicerades under eftermiddagen. ”Supportrarna utsätts för sexism”

Skärmavbild 2016-02-03 kl. 20.56.22

Jag satt i studion i Växjö och de andra befann sig i Stockholm och Gävle, tror jag det var. Så här såg det ut i Växjö:

Skärmavbild 2016-02-03 kl. 21.01.19

Radiosporten har även lagt ut ett inlägg på sin Facebook där man kan diskutera om kvinnliga supportrar behandlas annorlunda jämfört med manliga. Se Facebook-inlägget här.

Skärmavbild 2016-02-03 kl. 21.21.11

Vad händer nu?

Vem vet vart det här tar vägen?! Radiosporten hade ju en idé… Men vi får väl se… Det finns också en del krokar utlagda (av lite olika personer) till olika journalister och hockeyexperter och annat löst folk, höll jag på att skriva…

Pi-dagen och forskningsstereotyper #blogg100

Pi-dagen och forskningsstereotyper #blogg100

Jag måste börja med att erkänna att jag inte visste att det fanns en Pi Day, förrän idag. Det var helt enkelt något som dök på sociala medier idag, bland annat hos någon amerikansk släkting.

Den internationella pi-dagen firas den 14 mars, eftersom om man skriver datumet 3.14 är det ju detsamma som pi. Vetenskapens värld på P1 har gjort ett program inför den här dagen, läs och lyssna på det här.


Egentligen hade jag tänkt koppla det till DN:s artikel om forskningsvärlden, Stereotyper styr hur kvinnor och män forskar, från förra helgen. Artikel bygger på en studie som redovisats i tidningen Science. Jag har plockat ut några spännande utdrag:

”Ju mer uttalad idén är om att det krävs medfödd briljans för att lyckas i ett forskningsområde desto färre kvinnor finns i fältet.”

”Fler och fler studier visar att vi inte klarar av att bortse från kön när vi ska bedöma en person, och att det ställs högre krav på kvinnor än på män.”

”Ökad mångfald ger bättre kvalitet på forskningen och kommer också att göra universiteten till en bättre arbetsplats. Förändring är möjlig.”

”Bland studenterna dominerar kvinnorna. De är fler och presterar bättre än männen. Men ju högre upp man kommer, desto färre kvinnor finns det. Så någonstans i systemet händer det något. Vad är det för speciellt med akademin som inte främjar kvinnors karriärmöjligheter?”

Den sista punkten är något som verkligen diskuteras i den akademiska världen. Så sent som igår var den fråga upp på kommittén för lika villkor på Linnéuniversitetet (jag är kommunikativt stöd till dem, så jag var med där). Och det är en tuff nöt att knäcka. Jag ska inte gräva ner mig i den frågan nu, men jag kanske kommer tillbaka till vid ett annat tillfälle…

Världarnas krig – världens mest kända radiosändning #blogg100

K-special idag handlade om Världarnas krig, Orson Welles radioteater från 1938 om en invasion från Mars som framkallade panik i USA. Jag bloggade på detta ämne så sent somden 24 januari.

Det är ju ett väldigt fascinerande ämne, världens mest kända radioutsändning som är en radioteater men som folk uppfattar som verklighet.

I tv-programmet intervjuas flera lyssnare som berättar om sina upplevelser. Och jag tycker det är väldigt fascinerande!

Här är länken till tv-programmet Världarnas krig.

Självklart finns det även radioprogram om Världarnas krig. Här är ett program, som också innehåller utsnitt ur originalprogrammet.

Orson Welles var bara 23 år när han regisserade tv-pjäsen. Och det var kanske höjdpunkten på hans karriär. Det gjorde honom i alla fall världsberömd på en dag. Eller som han själv uttryckte det:

I started at the top and worked my way down.

Fast han gjorde onekligen även en av världens mest klassiska filmer – en av världens bästa filmer. Det är så klart ”Citizen Kane” (på svenska ”En sensation”) jag pratar om. Och jag säger bara rosebud 😉

20140314-204154.jpg

Många tankar efter Jills veranda med Kristian Gidlund

Idag såg jag det, programmet Jills veranda med Kristian Gidlund som gäst.

Jag kände att jag behövde lite kraft och mod för att se det. Men det gick faktiskt ganska bra. Tills de var i hagen hos hästarna. Där gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Sättet att hämta kärlek och styrka från hästarna, ja det kändes väldigt nära och det berörde mig starkt.

Man kan ju inte låta bli att fundera på livet och på tillfällen där man blir så berörd. Och man vet ju aldrig när de tillfällena kommer, och vad som händer.

Att vara på lasarettet med sin något förvirrade pappa, och läkaren frågar mig: ”Skulle du vilja följa med så får jag prata med dig lite?” efter att undersökningen av pappa är klar. Det enda, verkligen det enda, man vill just då är att tvärvägra. Att säga ”Näe, det går inte. Jag vill inte. Jag klarar inte det här.”

Fast det gör man ju inte. Man följer med och hör läkaren tala om skuggningar och möjliga tumörer. Och det enda man tänker är: ”Jag vill inte vara här. Kan inte någon annan vara den vuxna nu? Jag vill inte vara med längre.”

Eller så kanske man besöker en nära släkting på sjukhuset. Hen mår inte bra och behöver sövas för att kunna andas bättre. Och när hen då säger ”Om det inte går som man önskar, så vill jag att min aska sprids i en lund. Och mina favoritfärger är orange, ljusblått, lila, lime och lindblomsgrönt.”

Det är också ett sånt tillfälle när man känner att man bara vill bort, man vill inte vara den vuxna som tar ansvar, man vill bara att någon annan träder in och tar över.

Jag tänker på Kristian Gidlund och på hans styrka. Det är en fantastisk egenskap, och mycket avundsvärd. Det är bara att hoppas att mannekäng mår den när det behövs.

Mer dokumentärt krig och krig och spioner på film (och radio)

Igår skrev jag om en dokumentär om Folke Bernadotte. Idag har jag fortsatt på temat andra världskriget och dess efterdyningar.

Jag såg ett program med krigsveteraner som i det här avsnittet berättade de om strider i bergskedjan Ardennerna i gränslandet mellan Belgien, Luxemburg och Frankrike.

Det var i slutet på kriget, vintern 1944-45 som den så kallade Ardenneroffensiven pågick. Den vintern var oerhört kall och många av de allierade soldaterna var mycket dåligt utrustade för sådant väder.

Programmet blandade dokumentära filmer med modernt material. Att höra de som själva var där berätta om kylan, bristen på mat och det oglamorösa soldatlivet är starkt. Det faktum att de blir starkt berörda när de pratar om sina upplevelser för cirka 70 år sen får en att inse hur svårt det var.

Jag såg också veckans K-Special Ryssen kommer: Hollywoods häxjakt.

Den började med en intressant vinkel att man under kriget spelade in filmer som var positiva till Ryssland – man stod ju på samma sida i kriget mot Tyskland. De gjorde pro-ryska bilder, affischer och filmer eftersom de blev uppmanade att göra det av USA:s president. Det hade jag aldrig hört förut.

Och detta faktum kom sedan tillbaka och slog dem i ansiktet när jakten på kommunister tog fart efter kriget när man istället direkt började göra antikommunistiska filmer. I filmerna var skurkarna nu kommunister istället för nazister, som de var bara ett par år tidigare.

Den här tiden kallas ibland the Red Scare. Under den här perioden svartlistas ett antal skådespelare och filmare.

En av de som angav medspelare och annat filmfolk var Ronald Reagan. Han var ordförande i Actor’s Guild, skådespelarfacket, men istället för att försvara sina medlemmar angav han dem.

I alla fall, programmet fortsätter in mot nutid med spionhjältar, antihjältar och kallt krig.

Jag associerar plötsligt till ett helt annat populärkulturellt krig (eller snarare en invasion): nämligen Världarnas krig. Världarnas krig är en bok av H.G. Wells som den 30 oktober 1938 sändes som radioteater i USA. Regissör var Orson Wells.

Denna föreställning räknas som världens mest berömda radioutsändning eftersom den skapade panik hos en stor del av lyssnarna – de trodde verkligen att man var utsatta för ett anfall från Mars. Här kan du höra ett radioprogram om Världarnas krig, som också innehåller utsnitt ur originalprogrammet.

Ett berömt citat från Orson Welles lyder ”I started at the top and worked my way down”. Det syftar på att han som 23-åring fick detta genomslag på radion, och att han aldrig lyckades upprepa det.

Fast han gjorde även en av världens mest klassiska filmer – och de anses också vara en av världens bästa filmer. Det är så klart Citizen Kane (på svenska En sensation) jag pratar om. Och jag säger bara rosebud 😉

(Jo, jag läste faktiskt lite filmvetenskap nån gång för länge sedan på kulturvetarlinjen vid dåvarande Högskolan i Växjö. Inte kunde jag väl då tro att jag skulle jobba i den byggnaden 20 år senare…)