Det känns som parallella universum #hockeysupporter #lnu #hockeysverige #radiosporten

Det känns som parallella universum #hockeysupporter #lnu #hockeysverige #radiosporten

Jag har inte bloggat på evigheter, men nu känns det som det är hög tid att väcka liv i bloggen igen.

Den senaste veckan, eller så, har det känts som om jag lever i parallella universum. Jobb och vardagslunk som traskar på som vanligt. Lite smårörigt med en ny organisation som nu försöker hitta formerna.

Och så. Ett helt annat liv kring ett intresse som just nu håller på att slå ut (nästan) alla andra. Helt oväntat, bisarrt och galet! Hittills har det spunnit iväg som bara den och det plingar allt som oftast till i mobilen… Lite svårt att fokusera på jobbet ibland…

Hockeykrönikör!

För två veckor sedan, ungefär, fick jag frågan från en i Lakers Lakejer (Växjö Lakers supporterförening) om jag ville skriva en krönika till gratistidningen Lokaltidningen Växjö, där de har ett fast utrymme. Precis så sa hen, ”en krönika”. Enda förutsättningen var att det skulle handla om hockey.

Tja, tänkte jag, det kan jag väl göra. och krönika, tänkte jag vidare, en sån ska ju vara personlig. Så så blev det. Jag skrev en personlig krönika som jag kallade ”Att bli hockeysupporter”.Skärmavbild 2016-01-27 kl. 07.58.48

Det var inte så svårt att skriva, men när jag väl skickat iväg det och insett att folk faktiskt skulle läsa det blev det jobbigt, i alla fall när jag insåg att folk jag känner kanske skulle läsa… Så jag körde en rant på twitter om att jag nog skulle krypa längs väggarna på Vida kommande hemmamatch.

Ja, det kändes ganska oväntat att plötsligt leka krönikör och prata hockey. Men det slutade ju liksom inte där…

Hockeykursen!

Under hösten gick jag kursen Ishockey, kultur och samhälle. Det kändes ju lite overkligt bara det. Att jag gick en hockeykurs, alltså. Men i alla fall, det var intressant och det var många ingångar i ämnet som man tog upp under kursens gång. (Kursen ges till hösten igen, läs mer om vad den innehåller här: http://lnu.se/utbildning/kurser/1IV533.)

Som sista moment skulle man göra en egen undersökning, och jag funderade en del på vad jag skulle skriva om. Jag hade några ämnen jag tänkte på, kriskommunikation var ett eftersom det är något jag jobbar en del med ibland (suck), och jag tycker det är något många klubbar är dåliga på (det finns ju en del exempel bara från i år man kunde tänka sig att dra upp. suck). Och även hockeyförbundet – tänk OS i Sotji och doping och presskonferenser officiella representanter från förbundet som uttalade sig på de mest oprofessionella sätt. (puh!)

Men till slut fastnade jag för att skriva om kvinnliga hockeysupportrar. Hur det är att vara kvinnlig supporter och sedan lyckades jag vrida till det så jag fick in sociala medier och vad de eventuellt betyder för supportrarna. Och så blev det.

Jag intervjuade fyra kvinnor från olika lag i SHL om hur de upplever det är att vara kvinnlig hockeysupporter. Sen fick vi studenter ett val. Vi kunde antingen skriva en ”vanlig” akademisk rapport, eller vi kunde välja att skriva ett tänkt blogginlägg (och ha vetenskapligheten i en text vid sidan om). Jag bestämde mig så småningom för att skriva ett blogginlägg – och försöka få det publicerat.

Hockeybloggen!

Vi hade haft en gästföreläsare – jo, vi hade så klart flera – men en som pratade om medier och som finns med bakom en av de större hockeysajterna, och han sa att vi fick höra av oss om vi ville. Och jag har förstått att de har fått in en hel del inlägg som de håller på att processa. Men tack vare att en av mina informanter visade sig vara en ytterst välconnectad kvinna, blev nog mitt mejl uppmärksammat lite snabbare än vad det hade blivit annars.

De gillade i alla fall mitt ämne och i måndags publicerades inlägget på gästbloggen hos Hockeysverige.se ”Vem är du här med? Om kvinnliga ishockeysupportrar”. Så här ser det ut:

Skärmavbild 2016-02-01 kl. 16.58.51

Hockeypodden!

Efter detta har det spunnit vidare ännu mer, och jag har idag varit med i Radiosportens podd Istid! Den spelades in i förmiddags och publicerades under eftermiddagen. ”Supportrarna utsätts för sexism”

Skärmavbild 2016-02-03 kl. 20.56.22

Jag satt i studion i Växjö och de andra befann sig i Stockholm och Gävle, tror jag det var. Så här såg det ut i Växjö:

Skärmavbild 2016-02-03 kl. 21.01.19

Radiosporten har även lagt ut ett inlägg på sin Facebook där man kan diskutera om kvinnliga supportrar behandlas annorlunda jämfört med manliga. Se Facebook-inlägget här.

Skärmavbild 2016-02-03 kl. 21.21.11

Vad händer nu?

Vem vet vart det här tar vägen?! Radiosporten hade ju en idé… Men vi får väl se… Det finns också en del krokar utlagda (av lite olika personer) till olika journalister och hockeyexperter och annat löst folk, höll jag på att skriva…

Hjälp vilket medaljlopp – eller jag vet inte, jag har inte sett det (och dambackhoppnings-pepp)

Alla kommentatorer och andra åskådare verkar vara eniga; dagens final i herrarnas sprint var helt osannolik.

Det börjar med att Emil Jönsson, sprintexperten, inte kan följa klungan och han verkar helt stum. Sen i värsta nerförsbacken kraschar en norrman. Och en svensk. Och en ryss. Stavar och skidor bryts. Och Hellner blev nästan spetsad av ryssens stavar. Då kommer Emil, som har varit hopplöst efter, och kör om de liggande åkarna. Men han är så trött att han inte fattar att han nu ligger på bronsplats. Teodor Pettersson, som ligger tvåa, ramlar nästan i sista svängen. Men det blir ändå en upploppsstrid som vinns av Ole Vigen Hattestad före Teodor Pettersson. Och Emil Jönsson bokstavligt stupar in över mållinjen och ligger där sen i princip okontaktbar – så där som Marcus Hellner kan göra ibland – och Emil får ledas bort.

Ja, detta är då vad jag hört och läst mig till. Och så har jag sett närbilden på Marcus Hellners insida av låret på Instagram…

För jag har inte fått se det. För det gick ju direkt tidigt på eftermiddagen på TV 3 och Viasat play. Och då lyssnade jag på radiosporten eftersom jag var på jobbet. När jag sen kom hem började jag zappa efter repriser.

Men repriser tror inte Viasat på. Inte ens när det gäller svenska medaljer. För tvåtimmars livesända studioprogram måste analysera morgondagens hockeystarten (ja, herrarnas hockey alltså, damerna är redan igång) och snacka upp den manliga finalen i halfpipe (utan svenskt deltagande). Och man kan inte ta ynka tre minuter av studietiden för att visa något så bakåtsträvande som en repris.

För, herregud, det är ju bara att köpa sportpaketet eller Viasat play så får man ju se hur många repriser som helst! Eller ja, det går att se sprintfinalen i repris kl 22.45 på Viasat sport eller 00.30 på TV10…

OJ! Nu säger kommentatorn att i Studio Sotji kl 20 på TV3 ikväll ska de visa ALLT om sprintfinalen… Kanske är det fler än jag som tjatat på Viasat på Twitter… (Hihi!)

Hm, vi får väl se om jag är vaken i natt. Eller så nöjer jag mig med att höra loppet och att läsa om det. Till exempel kan du läsa Jonas Karlssons välskrivna krönika om sprinten.

Så till det ämne jag planerat skriva om idag. Idag avgörs (just nu) för första gången i OS backhoppning för damer. (Oh, hjälp, nu börjar TV 3 faktiskt sända denna tävling, coolt! Jag trodde inte jag skulle få se den…)

Internationella olympiska kommittén höll emot så länge de kunde, men till slut (2014) kom backhoppning för damer med på det olympiska programmet. Trots att en österrikisk grevinna redan 1922 slog rekord genom att hoppa 22 meter – i kjol.

SVT har visat en dokumentär om Lindsey Van, världsmästare i backhoppning för damer. Programmet heter Flygfärdig för OS i Sotji. Och Lindsey, hon är tuff. Och envis.

Inför OS i Vancouver 2010 stämde Lindsey med flera organisationskommittén för det OS:et för att de diskriminerade kvinnor när de inte hade backhoppning för kvinnor på programmet. Diskriminering är förbjudet i Kanada. Och supreme court dömer till kvinnornas fördel. Genom att inte tillåta kvinnlig backhoppning i OS diskrimineras kvinnor. Men domstolen valde att inte genomdriva sitt beslut.

I en tävling inför OS i självaste OS-backen bara några månader före OS hoppade Lindsey 106,5 meter, hon vann och slog backrekordet i en tävling med både män och kvinnor. Och det var backrekordet för både män och kvinnor som hon slog. Sen åkte vann hon världens första världsmästerskap i backhoppning för damer.

Det är en väldigt bra dokumentär om ett gäng beslutsamma och brinnande kvinnor som verkligen ger allt för sin sport. Se den!

Åh, nu är det liveblogg! Alldeles nyss hoppade Lindsey Van i Sotji. vad härligt att hon är med här! Även om hon inte riktigt ligger i topp i tävlingen!

För några dagar sedan råkade jag snubbla över David Epsteins krönika i Washington Post på ämnet, How much do sex differences matter in sports. Läsvärd!